Jag fick ofta denna uttjatade frågan från mina vänner när jag var yngre, nämligen: vem är du kär i?

Okej, jag måste erkänna, det är inte lika mycket som förr då man precis hade lärt sig vad kärlek var och man ville testa den, oftast var man heller inte kär på riktigt utan bara trodde det. Men iallafall, varje gång någon ställer denna frågan till mig svarar jag alltid: nej.

Såklart man gör!! Oftast vill man inte att folk ska få reda på vem man är kär i eller ens att man är kär. Men i hela min uppväxt, okej överdrivet, varje gång jag har blivit frågad, har jag fått kämpat för att folk ska tro på att jag faktiskt inte är kär. Ingen trodde på mig när jag sa att jag inte var kär och de försökte övertala mig att erkänna att jag faktiskt var kär. Hur svårt kan det va att förstå?! Jag är inte kär!! Eller är jag det?

Anledningen till att jag alltid nekade att jag var så att säga "kär" är för att jag skämdes. Jag såg mig själv som konstig när jag blev "kär" första gången. Varför? Kanske du som läser detta undra. Varför skulle det vara konstigt? Jo därför att nästan varenda människa jag blev kär i levde 30 år innan jag föddes. Japp, jag får nästan alltid känslor för äldre män. Nu menar jag inte att de var runt åttio, utan snarare mellan 20-40. Nu mera förstår jag varför: Det var inte riktig kärlek. Jag var ung. Jadda jadda.

Jag hade en poäng med detta men jag tappade den.. varför drar jag alltid ut på allting?! Iallafall. Nu som 13 åring så vet jag att jag faktiskt inte är kär. Jag kan enkelt svara på den ständigt återkommande frågan utan att ljuga, det känns bra.

Hejdå!!

Oj vad detta inlägg blev långt.